|
London, 4th of January 1998 Objects of Desire; stilleben som estetisk förnyelse Från att ha spelat en i stort sett perifer roll inom den klassiska genreindelningen kom stillebenmåleriet i början av 1900-talet att utvecklas till något av modernismens medelpunkt. Det systematiska reducerandet av elementen i en bildyta, som hos stillebenmålare som Cezanne, Braque eller Mondrian, uppfattades som en föredömligt logisk och oundviklig förlängning av en målerisk tradition. Utställningen Objects of Desire - the Modern Still Life, som under förra året visades på Museum of Modern Art i New York och Hayward Gallery i London, antyder emellertid en mer sammansatt bild av stillebenets funktioner under 1900-talet. Istället för en teori om stillebenet som en praktik reserverad enbart för måleriska förflyttningar, anar jag mig här snarare till en spekulation om stillebenet som den huvudsakliga domänen i vilken all form av estetisk förnyelse tagit sin början.  Marcel Broodthaers: Casserole and Closed Mussels, 1964 Objects of Desire - the Modern Still Life: Museum of Modern Art, New York 25/5 - 26/8 1997 Hayward Gallery, London 9/10 - 4/1 1998 Curator: Margit Rowell Objects of Desire - the Modern Still Life visar upp vad som närmast liknar en revision av stilleben-genrens betydelse för 1900-talets estetiska utveckling. Dadaismen och surrealismen brukar till exempel inte tillhöra de rörelser som normalt anses vara normerande för genrens utveckling; här blir emellertid det lika uppenbart som någonsin Cezannes betydelse för stillebenmåleriet. Marcel Duchamps cykelhjul (1913) står plötsligt där som ett av stillebenhistoriens viktigaste monument, tillsammans med Chokladkvarnen (1913), Skrivmaskinshuven (1913) och Why Not Sneeze Rose Sélavy? (1921). Från den inledande hängningen av ett tämligen traditionellt stillebenmåleri av Cezanne, Matisse och Mondrian, accelererar motoriken bakom Objects of Desire och spetsas till ju närmre seklets slut man kommer. Via namn som Morandi och de Chirico, Rene Magritte och Stuart Davis närmar man sig succesivt det som Margit Rowell kallar The Mechanisms of Consumer Culture, och där radikaliteten i det re-innovativa programmet beseglas. På ett rättframt subversivt sätt omkullslås själva modernitetens kärna - det nya och unika - i popkonstens och de nya realisternas ambivalenta hållning till konsumtionsprodukter; utan att någonsin lämna måleriet. Några välpaketerade och emballerade objekt av Christo, och då i synnerhet verket Package on a Table (1961), illustrerar också det obsoleta i att låta en teori om stillebenet bestämmas utifrån ett representerat innehåll; hos Christo är ju föremålen på bordet inte ens längre synliga. I Postmodern Simulacra blir det sedan lite grann som om cirkeln sluts; 80-talet cementerar till sist uppfattningen att estetisk praktik inte är bundet till materiella eller formmässiga egenskaper; att konst istället för att förstås utifrån dess sinnlighet snarare skall bemötas som idé. I en stillebenkontext innebär detta ett konceptuellt och kommenterande förhållningssätt till traditionen - här exemplifierat av Gerhard Richters vanitasstilleben Skull (1976), eller Cindy Shermans groteska mat-stilleben med maskar (Untitled #172). Mario Merz (Spiral Table 1982), Charles Ray (Tabletop 1989) och Robert Therrien (Untitled (Saucer Table) 1990) går till sist kanske längst av alla (eller precis hela vägen runt) genom ett ifrågasättande av själva gränserna mellan verklighet och fiktion. Hur de gör - jo, genom att helt enkelt installera bokstavliga stilleben. Patric Moreau, art critic, visiting London |